Detta är plastmodellset i skala som kräver montering och målning. De innehåller inga färger eller lim om inget annat anges.
Beskrivning
Hawker Siddeley Harrier förbluffade världen med sin unika förmåga att starta och landa vertikalt genom att använda riktad dragkraft från sin kraftfulla motor på 8000 kg. Efter att konceptet testats första gången 1960 genomgick flygplanet många perioder av tester och modifieringar innan det godkändes av Royal Air Force och andra nationer 1974. Produktionsmodellerna av Harrier använde antingen en Pegasus 6- eller 11-motor med 8000 eller 9750 kg dragkraft, och det var naturligt att Royal Navy ville använda denna typ av flygplan inom sitt flottflyg. Olika politiska och ekonomiska överväganden fördröjde beställningen av den “marina” Harrier-versionen till maj 1975, då amiralitetet beställde de första 24 flygplanen plus en T.Mk.4 år 1980.
FRS.1 skiljer sig enkelt från sina landbaserade motsvarigheter genom en modifierad nossektion med en upphöjd pilotstol och Ferranti Blue Fox-radar, samt huvudbeväpning bestående av Sea Eagle-sjömålsrobotar och AIM-9L Sidewinder-jaktrobotar. Martel- eller Harpoon-robotar kan bäras som alternativ till Sea Eagle fram till dess att de senare blir operativa. Den första FRS.1 som flög var faktiskt den första produktionsmodellen av Sea Harrier den 20 augusti 1978, och prototypmodellen följde i december 1978. Hemvisten för Sea Harriers utsågs till Yeovilton Navy Base, och de tog emot det första flygplanet i juni 1979, där intensiva flygtester inleddes med skvadron “100/VL” fyra dagar senare.
Denna IFTU-enhet utsågs till 700A-skvadronen i september 1979 och döptes om till 899 Squadron i mars 1980. Tre “Through-Deck”-kryssare hade beställts för Sea Harrier-operationer: Invincible, Illustrious och Ark Royal, varav den första togs i bruk i juli 1980. Alla tre fartygen utrustades med en “ski-jump” för att underlätta start med full last, och denna installation lades även till på kommandofartyget HMS Hermes när det tilldelades en Sea Harrier-skvadron. En mindre exportorder på Sea Harriers lades av Indien i november 1979 för sex FRS.51 och två T.60-skolflygplan.
Sea Harrier, tillsammans med GR3 Harrier från RAF, sattes på prov i verkliga stridstester under den nyligen inträffade Falklandskrisen. Den brittiska styrkan i Sydatlanten förstärktes med GR3- och FRS.1 Harrier-flygplan, vilket gav en total styrka på cirka 40 jetflygplan på hangarfartygen Hermes och Invincible. Sea Harrier (FRS.1) har cirka 30 % bättre reaktionskontroll för enklare landningar och bättre sikt över nosen; GR3-flygplanen från RAF fungerade dock väl i de övergripande operationerna under konflikten och båda flygplanstyperna utmärkte sig till fullo. Royal Navys Harrier-flygplan målades under konflikten i den nya “nedtonade” finishen i matt havsblått, medan RAF-flygplanen hade en extra mörk havsgrå färgsättning. Med en marschfart på mach 0,9, en toppfart på 1,25 och en landningshastighet på 0, är detta ett verkligt mångsidigt stridsflygplan som kommer att finnas i vapenarsenaler under många år framöver.
Om modellen
Plastmodell byggsats i skala 1/48
Krävs för att färdigställa: lim, färger och tillbehör för efterbehandling
Specialiserad version av Hawker-Siddeley Harrier
Användes av brittiska Royal Navy med stor framgång under Falklandskriget
Luftbromsen kan visas i öppet eller stängt läge
